Tio bästa kolibrilokalerna i tropiska Amerika
Kolibrier (familjen Trochilidae) är helt begränsade till Amerika, med 366 beskrivna arter som förekommer från Alaska (rödbrun kolibri, sommargäst) till Eldslandet (Sephanoides sephaniodes, bofast i andinsk bokskog). Familjens diversitetscentrum är Anderna och deras molnskog; en dag vid en produktiv ecuadoriansk eller colombiansk molnskogslodge med flera matarstationer kan ge 20 till 30 arter. Svärdsnäbbskolibrin (Ensifera ensifera) har en näbb längre än sin egen kropp för att nå krongallren hos vissa Passiflora-blommor; underbart spadelstjärt (Loddigesia mirabilis, hotad) har displayplymer som utgör en betydande del av total kroppslängd. De följande tio lokalerna kombinerar artrikedom med tillgänglighet.
1. Mindo-dalen och Tandayapa, Ecuador
Mindo är det globala centrumet för tillgänglig kolibri-diversitet. Tandayapa Bird Lodge, Refugio Paz de las Aves och La Ruta de las Aves underhåller tillsammans matararrayer som lockar upp till 30 arter en enda morgon. Sammetspurpurkrona (Boissonneaua jardini), stövlad raketstjärt (Ocreatus underwoodii) och den spektakulära långstjärtade sylfen (Aglaiocercus kingii) hör till Mindo-specialiteterna. Molnskogen över 1 500 meter ger den artrikaste zonen.
2. Milpe fågelsanktuarium, Ecuador
Milpe, förvaltat av Mindo Cloudforest Foundation, täcker fotzonen mellan Mindo och Stillahavslåglandet på 700 meter. Kolibrisamhället inkluderar låglandsarter som saknas i höglandslodgerna: grön taggstjärt (Discosura conversii) och flera arter vid den lägre gränsen av andinskt molnskogssamhälle.
3. Bosque de Paz, Costa Rica
Bosque de Paz på 1 800 meters höjd i Cordillera Central ger talamancansk molnskogskolibri-fauna. Kopparhuvad smaragd (Elvira cupreiceps, endemisk för Costa Rica) och purpurstrupsdiamant (Lampornis calolaemus) hör till de 12 till 15 arter som lockas av lodgens matararray. Kombinationen av endemiska Costa Rica-arter och molnskogskvalitet gör detta till en av de bästa enskilda lokalerna i Centralamerika.
4. Savegre-dalen, Costa Rica
San Gerardo de Dota på 2 000 meter rymmer höglandskolibri-faunan i Talamanca-bergen. Eldstrupig kolibri (Panterpe insignis, endemisk för Costa Rica och västra Panama) och glittrande kolibri (Selasphorus scintilla) är karaktärsarter. Dalens kombination av quetzal och kolibridiversitet gör det till Costa Ricas mest produktiva enskilda lokal.
5. San Isidro Lodge, Ecuador
Östra Anderna vid San Isidro ger ett annat kolibrisamhälle än det västliga Mindo-området: Napo-sabelvinge (Campylopterus villaviscensio), rostgumpig vittipp (Urosticte ruficrissa) och violettpannad briljant (Heliodoxa leadbeateri) är östsluttningens arter åtkomliga här.
6. Chingaza nära Bogotá, Colombia
Chingaza-reservatskomplexet i östra Cordillera nära Bogotá rymmer Bogotás solängel-region. Molnskogen och dess närhet till huvudstaden gör detta till den mest tillgängliga colombianska kolibrilokalen.
7. Paz de las Aves, Ecuador
Alex Bloks Paz de las Aves-reservat ovanför Mindo är berömt som platsen där myrpittorutfodring utvecklades som turistmodell, men reservatets kolibrimatare är lika spektakulära. Kejsarbriljant (Heliodoxa imperatrix), vitskäggad eremit (Phaethornis yaruqui) och klubbvingad manakin förekommer jämte hela Mindo-svit.
8. Podocarpus nationalpark, Ecuador
Podocarpus i södra Ecuadors Loja-provins täcker övergångszonen mellan norra och södra Andernas kolibrisamhällen. Vitstrupig dolknäbb (Schistes albogularis), grönaktig pufflar (Haplophaedia aureliae) och gorgett-solängel (Heliangelus strophianus) representerar södra Ecuadors komplement.
9. Antioquia, Colombia
Västra Anderna i Antioquia kring Jardín och Cauca rymmer ett distinkt molnskogssamhälle med några av de mest utbredningsbegränsade och eftersökta colombianska kolibrierna. Turkosstrupig pufflar (Eriocnemis godini, akut hotad, möjligen utdöd) noterades här; mer pålitligt har mörk stjärnpanna (Coeligena orina, akut hotad) setts nära Urrao.
10. Yungas öster om La Paz, Bolivia
Bolivianska Yungas öster om La Paz rymmer det sydligaste uttrycket för den andinska molnskogens kolibriradiation. Goulds juvelfront (Heliodoxa aurescens), ametiststrupig solängel (Heliangelus amethysticollis) och den jättelika stora safirvingen (Pterophanes cyanopterus) — världens näst största kolibri — förekommer i de tillgängliga skogsavsnitten ovanför Coroico.
Att planera kolibrifokuserade resor
Kolibrier i tropiska Amerika finns året om på de flesta lokaler ovan, men artsammansättning och diversitetstoppar varierar med höjd och säsong. I andinsk molnskog inträffar högsta diversiteten när blomresurserna är som rikligast — vilket i Ecuador och Colombia typiskt innebär de torrare månaderna (juni till augusti och december till februari) då vissa arter rör sig höjdmässigt för att följa födotillgångar. Matarstationerna i Mindo, Tandayapa och San Isidro upprätthåller artificiell föda året om och frikopplar i praktiken kolibritillgänglighet från säsongens blomningsmönster.
Andinska molnskogszonen mellan 1 000 och 2 500 meters höjd har den högsta kolibridiversiteten. Artrikedomen sjunker både vid lägre höjder (där Trochilidae ersätts av färre men mer utbredda generalister) och vid högre höjder (där bara köldtoleranta solänglar, bergsdiamanter och stor safirvinge upprätthåller revir över trädgränsen). Planeringen bör prioritera mellanhöjdszonen och bygga in tid både på öst- och västsluttning — Anderna avgränsar distinkta kolibrisamhällen.
Vid matarstationerna har tålamod och placering större betydelse än tidpunkt. Det mesta av matningsaktiviteten sker under de första två timmarna efter gryning och den sista timmen före skymning; mitt på dagen är aktiviteten lägre när fåglarna vilar i kronskiktet. Att stå i 45 graders vinkel mot matarna med solen i ryggen maximerar den iridescens som gör kolibribestämning och fotografering mest givande — de strupfärger som identifierar eldstrupig kolibri eller sammetspurpurkrona syns bara när reflektionsvinkeln är gynnsam.
Den mest praktiska första kolibriresan till Ecuador: tre nätter i Tandayapa, två nätter i San Isidro (östsluttning), två nätter i Bellavista eller motsvarande på 2 000 meter för höghöjdsarterna. Detta täcker omkring 25 till 30 arter på rimligt avstånd. Costa Ricas Bosque de Paz och Savegre-dalen kan inkorporeras i en separat itinerär på 7 till 10 dagar som lägger till det centralamerikanska endemiska komplementet.
Kolibrimatare och att hitta arter i fält
Det effektivaste sättet att se ett stort antal kolibriarter i Neotropikerna är att besöka etablerade matarstationer vid molnskogslodger. Matarna koncentrerar arter som annars skulle kräva timmar av skogsvandring att möta enskilt. Många molnskogslodger i Ecuador och Costa Rica underhåller tolv till tjugo matare som lockar tio till femton arter samtidigt inom några meter — den visuella tätheten på dessa matarstationer ger en unikt tillfredsställande fältupplevelse omöjlig i de flesta andra fågelgrupper.
Att hitta kolibrier bort från matarna kräver kunskap om vilka blommande växter som blommar just nu. Kolibrier följer nektarresurser nära; ett heliconiabestånd i full blom i låglandsskog lockar rödstjärtad kolibri och långnäbbad eremit (Phaethornis longirostris) oavsett matarnärvaro. Lokala guider som vet vilka växter som blommar leder klienter till aktiva födoplatser som kan ge bättre observationer än vid en upptagen matare.
Se på kartan
Se alla platser på den interaktiva kartan.