Tio bästa havsfågelturerna i världen
Pelagiska havsfåglar tillbringar större delen av sina liv till havs och söker land bara för att häcka. Albatrosser, petreller, stormsvalor och liror kan röra sig tusentals kilometer mellan födojakt och häckplats och korsa havsbassänger i mönster formade av vind, havsström och bytestillgång. Att se dem kräver att man tar sig ut — på pelagiska turer som varierar från dagsbåtar ut före gryning till flerdagars expeditionsfartyg till avlägsna häckningsöar. Belöningen är möten med några av jordens märkvärdigaste fåglar: en vandringsalbatross (Diomedea exulans) med 3,5 meters vingbredd glidande längs båten; en flock på tusentals liror i ett tonfiskstim; en stormsvala dansande på ytan i födofladder.
1. Monterey Bay, Kalifornien
Monterey Bays uppvällningssystem ger den mest pålitliga pelagiska skådningen i kontinentala USA. Monterey Submarine Canyon för kallt näringsrikt vatten upp till ytan och driver extraordinära havsfågel- och valkoncentrationer. Askstormsvala (Hydrobates homochroa, hotad), svartfotad albatross (Phoebastria nigripes, nära hotad) och fjällabb (Stercorarius longicaudus) är regelbundna sommar- och höstinslag. Pelagiska turer avgår från Monterey hamn; Debi Shearwaters turer är de mest etablerade.
2. Scilly, Cornwall och Yttre Hebriderna, Storbritannien
Den sydvästliga ingången och vattnen väster om Yttre Hebriderna ger stora koncentrationer av atlantiska liror och petreller i augusti och september. Mediterran lira (Calonectris borealis), grålira (Ardenna grisea) och balearisk lira (Puffinus mauretanicus, akut hotad) är regelbundna; Wilsons stormsvala (Oceanites oceanicus) förekommer offshore. Pelagiska turer från Scilly och från Newquay i Cornwall eller från Tiree i Hebriderna täcker de mest produktiva vattnen.
3. Kaikoura, Sydön, Nya Zeeland
Kaikouras djupa undervattenskanjon, där kontinentalhyllan störtar ner till 1 200 meter inom några kilometer från kusten, ger extraordinär havsfågeldiversitet året om. Vandringsalbatross (sårbar), kungsalbatross (Diomedea epomophora, sårbar) och nio andra albatrossarter har noterats på vanliga halvdagsturer från hamnen. Huttons lira (Puffinus huttoni, hotad), endemisk för Kaikouras bergskedja, förekommer också. Detta är den artrikaste pelagiska turen i förhållande till tillryggalagd sträcka i hela södra halvklotet.
4. Cape Hatteras, North Carolina
Cape Hatteras är där Golfströmmen och Labradorströmmen möts, vilket ger en produktivitetshotspot som drar Golfströmsfågel inom åtkomligt avstånd från land. Audubons lira (Puffinus lherminieri), bandgumpad stormsvala (Hydrobates castro) och bermudapetrel (Pterodroma cahow, hotad) tillhör Golfströmsspecialiteterna. Brian Pattesons turer från Hatteras är den primära operatören.
5. Sagres, Portugal
Cape St. Vincent vid Sagres är den mest produktiva europeiska havsfågelspaningspunkten från land för atlantiska pelagiska arter på höststräck. Mediterran lira, klykstjärtad stormsvala (Hydrobates pelagicus) och tärnmås (Xema sabini) är regelbundna; större lira (Ardenna gravis) och bredstjärtad labb är höstinslag. Turer offshore från udden på hösten ger Wilsons stormsvala och Leachs stormsvala (Hydrobates leucorhous).
6. Bountyöarna, Nya Zeeland
Expeditionsresor till Bounty- och Antipodesöarna söder om Nya Zeeland når kärnhäckningsområdena för flera av jordens sällsyntaste albatrosser. Antipodalbatross (Diomedea antipodensis, sårbar), Gibsons albatross (Diomedea gibsoni, hotad) och Bountyskarv (Leucocarbo ranfurlyi) häckar endast i denna ögrupp.
7. South Georgia och Falklandsöarna
Expeditionskryssningar till South Georgia passerar genom några av världens mest produktiva havsfågelvatten. Kombinationen av Antarktiska konvergensen med South Georgias enorma häckningskolonier — miljontals macaronipingvin (Eudyptes chrysolophus), tusentals vandringsalbatross och 22 ytterligare häckande havsfågelarter — ger oöverträffad täthet av möten.
8. Azorerna, september till oktober
Höstliga pelagiska turer från Faial och Terceira riktar in sig på den årliga koncentrationen av mediterran lira inför flytt, jämte passerande Wilsons stormsvala, Leachs stormsvala och tillfällig kapverdisk lira (Calonectris atlanticus). Sällsynta petreller inklusive Feas petrel (Pterodroma feae, nära hotad) är regelbundna.
9. Wollongong, New South Wales
Pelagiska turer från Wollongong söder om Sydney når östra australiens havsfågelsvit. Vintertid och vår är vandringsalbatross, svartbrynad albatross (Thalassarche melanophris, livskraftig efter återhämtning) och vithakad petrel (Procellaria aequinoctialis, sårbar) regelbundna. Australiska Seabird Pelagics driver månatliga turer från Wollongongs hamn.
10. Kanarieöarnas pelagiska turer
Vattnen runt Fuerteventura och Lanzarote rymmer häckningsbiotop för kapverdisk lira och de viktigaste vattnen för övervintrande Barolo-lira (Puffinus baroli). Bulwers petrel (Bulweria bulwerii) häckar på öarna; madeirastormsvala (Hydrobates castro) häckar i små antal. Dagsturer från Gran Tarajals hamn täcker den mest produktiva offshorezonen.
Att planera en pelagisk skådartur
Pelagisk skådning har en inlärningskurva specifik för det öppna havets miljö — att känna igen rörsnabel-fåglar i höghastighetsflykt på avstånd, att skilja lirarter på vingmönster och flykt och att läsa de sjöförhållanden som koncentrerar födoaktivitet. Förstagångsbesökare tjänar mycket på att i förväg läsa in lirabestämning och bekanta sig med arterna på den specifika rutten.
Sjösjukeprofylax är den oftast underskattade logistiska faktorn. Lugnvädersturer i kontinentalhyllan kan vara hårda; djuphavsdyningar i Sydpolarhavet eller norra Stilla havet är konsekvent krävande även för erfarna seglare. Cinnarizin, skopolaminplåster eller motsvarande receptbelagda medel intagna kvällen före avresa är mer effektiva än receptfria alternativ. Att stå på däck i frisk luft och fokusera på horisonten minskar tillkomsten; att stanna under däck ökar den dramatiskt.
De mest produktiva pelagiska rutterna globalt delar flera egenskaper: avgång från hamnar nära undervattenskanjonkanter (där näringsuppvällning för mat till ytan), tidsanpassning till frånlandsvindar som pressar pelagiska fåglar närmare land, och användning av chum (fiskolja och slaktblandning som släpps ut i fartygets kölvatten) för att locka petreller och liror inom synhåll. Chum-tekniken utvecklades av Brian Patteson vid North Carolinas Outer Banks och är nu standard på högkvalitativa pelagiska operationer världen över.
Bokning kräver noggrann undersökning av operatörskvalitet. De bästa operatörerna upprätthåller systematiska artlistor, anlitar erfarna ornitologer som guider och tillhandahåller checklistor användbara för eBird-rapportering. Tern and Petrel Conservation-katalogen, Surfbirds och Birdguides-forumet listar alla pålitliga operatörer per region.
För atlantiska skådare ger Azorerna (São Miguel och Faial) den mest koncentrerade pelagiska diversiteten i Nordatlanten åtkomlig från Europa — en kortdistansflygning snarare än en oceanfärd — med flera lirarter som söker föda i den varm-kallvattenskonvergens som omger ö-bankarna.
Pelagisk skådning i Stilla havet
Stilla havets pelagiska rutter kräver annan förberedelse än atlantiska turer eftersom mångfalden är högre (fler alkidarter, fler lirarter, flera albatrossarter) och avstånden från land är större. Kalifornienströmmen utanför Monterey Bay är den mest produktiva tillgängliga pelagiska rutten i Nordamerika: Monterey Bays undervattenskanjon för djupuppvällning nära kusten, vilket koncentrerar havsfågel i antal synliga från turbåtarna som utgår från Moss Landing och Santa Cruz. Svartfotad albatross, Bullers lira (Ardenna bulleri, nära hotad) och tärnmås (Xema sabini) påträffas regelbundet under höstsäsongen.
Se på kartan
Se alla platser på den interaktiva kartan.