Tio endemiska fåglar på Nya Zeeland
Nya Zeeland skildes från Gondwana för omkring 80 miljoner år sedan, innan däggdjur hunnit diversifieras på land. Den resulterande fågelfaunan utvecklades utan däggdjurspredatorer under större delen av sin historia, vilket gav extrem flygoförmåga, stor kroppsstorlek, markhäckning och tama beteenden som gjorde Nya Zeelands fåglar katastrofalt sårbara vid polynesisk och europeisk bosättning. Landet har förlorat fler fågelarter sedan människan kom än något annat — uppskattningsvis 40 procent av faunan före bosättning är utdöd. Det som återstår är fortfarande exceptionellt: kivier, kakapo, kea, takahe och Nya Zeelands endemiska honungsätare är arter utan nära släktingar någon annanstans på jorden.
1. Kivi (Apteryx spp.) — flera arter, flera öar
Nya Zeeland har fem erkända kiviarter, alla nattaktiva och i praktiken oförmögna att flyga, med hårliknande fjäderdräkt och en näbb vars näsöppningar sitter i spetsen — en anpassning för att lukta sig fram till maskar och insekter i fuktig jord. Nordöns brun kivi (Apteryx mantelli, sårbar) är talrikast; lill-fläck-kivi (Apteryx owenii, nära hotad) är begränsad till Kapiti Island och några predatorfria sanktuarier. Kiviupplevelser kräver guidade nattevenemang vid sanktuarier som Otorohanga Kiwi House och Zealandia i Wellington.
2. Kakapo (Strigops habroptilus) — predatorfria öar
Världens tyngsta papegoja, helt flygoförmögen, med en totalpopulation på cirka 250 individer (se separat fördjupningsinlägg). Rödlistestatus: akut hotad.
3. Kea (Nestor notabilis) — Sydöns alpina zon
Keaen är världens enda alpina papegoja och en av de mest intelligenta fåglar som studerats. Dess nyfikenhet och problemlösningsförmåga demonstreras av den väldokumenterade vanan att demontera vindrutetorkare och taktätningar på parkerade bilar vid Mount Cook och i Fiordland. Rödlistestatus: hotad, på grund av införda predatorer som angriper bon och historisk förföljelse av fårfarmare.
4. Takahe (Porphyrio hochstetteri) — Fiordland och sanktuarier
Betraktad som utdöd i decennier efter att de sista exemplaren samlats in på 1890-talet, återupptäcktes takahen dramatiskt av dr Geoffrey Orbell i Fiordlands Murchisonbergen 1948. En flygoförmögen stor rallfågel med lysande blå och grön fjäderdräkt, kräver den tuvgräsmark att beta i. Den nuvarande förvaltade vildpopulationen på omkring 500 fåglar är koncentrerad till Fiordland och förvaltade sanktuarier. Rödlistestatus: sårbar.
5. Tui (Prosthemadera novaeseelandiae) — utbredd
Den mest synliga av Nya Zeelands endemiska honungsätare är tui en vanlig trädgårdsfågel i tätorter med etablerade inhemska träd. Dess komplexa sång — en av de mest varierade hos någon tätting, med inslag av härmning samt mekaniskt producerade klick och rasslande ljud — och spektakulära iriserande dräkt gör den till den första art de flesta internationella besökare antecknar.
6. Hihi (stitchbird, Notiomystis cincta) — predatorfria öar
Hihin (stitchbird) är ensam medlem av sin endemiska familj (Notiomystidae). Den var begränsad till Little Barrier Island (Hauturu) efter utdöende på fastlandet på grund av införda råttor och pungopossum, och har återintroducerats till ett mindre antal predatorfria sanktuarier. Häckningsekologin är anmärkningsvärd: både kooperativ polyandri och påtvingade kopulationer är dokumenterade. Hihi-foderstationen (dokumenterad i kartdatabasen) vid ett av sanktuarierna ger en av få tillgängliga observationspunkter.
7. Weka (Gallirallus australis) — flera underarter, flera öar
Wekan är en stor flygoförmögen rallfågel på huvudöarna och flera kustnära öar. Dess ökända djärvhet — den går rakt in i campingplatser och stjäl mat ur tält — speglar evolutionen utan däggdjurspredatorer. Populationsstatus varierar betydligt mellan underarter och öar; nordöns weka återhämtar sig efter förvaltningsinsatser.
8. Gulhuvad sångmes (Mohoua ochrocephala) — Sydöns skog
Gulhuvad sångmes (Mohua) är begränsad till hög bokskog på Sydön och i Fiordland, där predatorkontroll har möjliggjort återhämtning i vissa områden. Arten häckar i trädhål och är sårbar för hermelinpredation under bokfröår då hermelinpopulationen exploderar.
9. Svart styltlöpare (Himantopus novaezelandiae) — Mackenziebäckenet
Den svarta styltlöparen (Kakī) har utmärkelsen att vara världens sällsyntaste vadare, med färre än 200 adulta. Den häckar på de flätade flodbäddarna i Mackenziebäckenet på Sydön, där DOC-förvaltad predatorfångst och uppfödningsprogram gradvis återuppbygger populationen från en lägsta nivå på 23 individer på 1980-talet. Rödlistestatus: akut hotad.
10. Nyzeeländsk duva (Hemiphaga novaeseelandiae) — utbredd
Den största nu utbredda inhemska landfågeln — en stor, iriserande duva med vit bröstmark och iriserande grön-bronsfärgad ovansida. Den är den viktigaste fröspridaren för frukter för stora för någon annan inhemsk fågel, inklusive den massiva karakans (Corynocarpus laevigatus) druvor; förlust av duvan leder till föryngringssvikt hos träd som är beroende av tarmpassagen. Waikoko våtmarkshide och Harts Creek-hide (dokumenterade i kartdatabasen) ligger nära skog där duvan ses lätt.
Att planera en Nya Zeelandresa
Nya Zeelands endemiska fågelsamhälle — resultatet av 80 miljoner års isolering efter Gondwanas uppsplittring — saknar motsvarighet i något annat land. Över 70 procent av Nya Zeelands inhemska häckande fåglar är endemer, och många arter (kivin, kakapon, smygsångarfamiljen) representerar hela evolutionära linjer som inte finns någon annanstans. Planeringen måste erkänna att många av de mest ikoniska arterna kräver besök till specifika ö-sanktuarier.
Nordön har det mest tillgängliga endemiska samhället. Tiritiri Matangi-ö-sanktuariet, en 45-minuters färjefärd från Auckland, är den enskilt bästa lokalen för kokako (Callaeas wilsoni, nära hotad), sadelfågel (Philesturnus carunculatus, nära hotad) och nordö-rödhake (Petroica longipes) på relativt nära håll. Sanktuariet är öppet för dagsbesökare; förbokning rekommenderas för högsäsong. Zealandia-sanktuariet i centrala Wellington har ett urbant inhägnat reservat med nattliga kiviröster hörbara från lederna.
Sydöns Fiordland nationalpark rymmer takahen — en av Nya Zeelands mest dramatiska bevarandeframgångar efter att arten återupptäcktes 1948. Fiordlandpingvin (Eudyptes pachyrhynchus, sårbar) häckar i klippspringor som nås med båt från Milford Sound eller Te Anau. Stewart Island, en 30-minutersflygning från Invercargill, har högst täthet av sydöns brunkivi (Apteryx australis) som syns utan specialistguidning.
Off shore-ö-sanktuarierna — Codfish Island (Whenua Hou) för kakapo, Little Barrier Island för kokako — är generellt stängda för enskilda besökare. Tillträde kräver särskild tillståndsansökan via Department of Conservation och prioriteras till forsknings- och förvaltningsteam.
Auckland och Christchurch är primära internationella ingångar. Inrikesflyg når Queenstown (Fiordland), Invercargill (Stewart Island) och Wellington (Zealandia) inom två timmar.
Att se kivi i praktiken
Att se en vild kivi kräver antingen en nattlig tur vid ett vildlivssanktuarium eller en vistelse på Rakiura (Stewart Island) där sydöns brunkivi regelbundet födosöker på stränderna efter mörkrets inbrott. Zealandia-sanktuariets nattliga turer i Wellington ger den mest tillgängliga vilda kivi-upplevelsen — med 90 procents framgångsfrekvens under häckningsperioden oktober till april när fåglarna är som mest aktiva på sanktuariets lednät. Turerna avgår 21:30, varar 90 minuter och använder rödfiltrerade lampor för att minimera störning; bokning veckor i förväg är nödvändig eftersom grupper begränsas till sex deltagare per guide.
Se på kartan
Se alla platser på den interaktiva kartan.